Han hittades halvdöd på ängen vid ån

Han släpade tungt som en livegen träl
sitt arbetes ok, och till kropp och själ
ännu ung blev han gammal och slö.
I hans öga jag såg en glimt en gång
av den hjälplöses längtan ur jordens tvång
och en törst att få tröttna och dö.

Han talade sällan och skrattade ej,
och som fallande sten var hans ja eller nej
till svar på människors tal.
Han grävde jord och bar sand och sten
och vilade aldrig värkande ben
förrän kvällen kom sollös och sval.

Då kröp han ihop på sin trasiga bädd
och gömde sig liksom för mörkret rädd
i ett kvävande ångestbad.
Han vaknade ofta i pärlande svett
och skalv för något han ensam sett
som de unga asparnas blad.

Så dag efter dag och år efter år
så blodlös, så kall utan fröjd eller tår
jag såg honom leva sitt liv.
Och tänkte han något, vet ingen därom,
ty nära hans hjärta ingen kom
med böner, list eller kniv.

Så föll en dag en kvällning sen
på hans huvud från berget en liten sten
och gjorde all kvällen till natt.
Och sen dess var hans öga virrigt och rött,
och hans gång så släpigt och mördande trött
och hans tal befängt och besatt.

Ej längre bland kärror och jord han slet
men gick på vägar som ingen vet
natt och dag i skugga och ljus.
Och en kväll under regntung och svartnande sky
jag hört hur han kom till sin barndoms by
och sökte sin mors tomma hus.

Och han fann det - men tomt och öde och stängt,
och med trasor och bräder för fönstret hängt
och gården ogräsvild.
Och han rev alla bräder och hinder i kras
och stirrade vilt in i rutornas glas
och såg sin egen bild.

"Är det mor!" -Lilla mor, jag vill in till mor!
Såg du blixten, som norr över himmelen for?
Det blir slagregn - och åskan går.
Är det inte du? -Var är du i dag?
Det är inte mor - åh, detta är jag -
mor är sjuk, mor är gammal och svag!

Hon kan inte gå - hon är gammal och blind,
kanske ligger hon ensam på kulen vind -
nu - Kärr-Jon, slå fönstret i kras!
Och med blodiga händer han rutorna slog,
och en ruskig fläkt genom rummet drog
över bitar av krossat glas.

Han stormade trappan till stugans vind
med rodnad av feber och blod på kind
och letade ivrigt omkring.
Men intet han fann, blott papper och lump
och hörde blott västvindens buller och dump
bland bräder och murknande ting.
Och han störtade ner under rop och gråt
och i spiseln låg askan, gammal och våt
och av stormen piskad kring.

Genom gapande glugg drev slagregn in
och han grät: "Varför gick du från stugan din?
Gick du vilse på Hittebarnsäng?
Min far är väl Herren - du mor är jord,
och din son till kung med blod är smord
vid din gapande, tomma säng."

Hans hjärna gick virrigt kring och kring
med spöken och troll i vinande ring,
tills han domnade, sjuk och trött.
Tills han kröp ihop i en trashöljd vrå
och tog över sig säckar, och mumlade så:
"Nu mor må vi sova sött!"

 Skriv ut dikten    Kommentera dikten