Barndomsminne

Tro på en fader över molnen där,
min barndomstro, min smärtas forna tröst!
Sjunk än en gång ur ljusets sälla sfär
balsamisk ned i natten av mitt bröst!

O ljuva tid, då varje stjärnans blick
en hälsning var från helgonen och Gud,
då Edens flod i vårens dalar gick
och västanvädret kom, ett fridens bud!

Guds kärlek då ur solens öga såg
ned över jorden, lågande och varm:
i midnattsmolnet, där det silvrat låg,
Guds moder skred med barnet vid sin barm.

Uppståndelsens kerub med rosenhand
då nattens förlåt bort från världen drog,
och slocknande i aftonsolens brand
försonarns dödsblick över fälten log.

Mörk skogen stod, en götisk kyrka lik;
likt orgeltoner där, från granars valv,
hemskt brusa hördes stormarnes musik,
och gossens bröst av helig andakt skalv.

Men stormen röt, men dagens gyllne drott
i molnen sjönk, och blixtens flamma brann:
vilt hämnden ljungade mot jordens brott;
blott dygdens tjäll hans vigge icke hann.

O ljuva tid, av brister och besvär
ej dunklad än! O paradisets vår!
Du har försvunnit, och förbannad är
den jord, där nu jag släpar mina spår.

 Skriv ut dikten    Kommentera dikten