Diktens namn: Aftonen Författare: Erik Johan Stagnelius
Aftonen
Kvällen är kommen.
Trött av resan
från andarnas värld
han flämtande sitter,
i högblå mantel
brämad med guld,
på klippans topp
och blickar tyst
i dalarna neder.
En korg med blomster
dem änglar brutit
vid randen av Edens
kryssande floder
han leende bär
på den svanvita armen.
En blomma han ger
åt alla därur,
en skänk från den eviga,
kärleksrika
fadren i höjden.
Åt betraktelsens vän
en blyg viol;
en skimrande lilja
åt samvetsfriden;
åt smärtan en vallmo,
åt glädjen en ros.
Mig intet du ger,
o stjärnprydde ängel!
Ej en livande fläkt
åt det domnande hjärtat,
ej en svalkande tår
åt den brännande oron?
O, svara! Vad såg du
däruppe hos Gud
i den gyllene tavlan
skrivet om mig? -
Glimmar i livets
bok mitt namn?
Är det tecknat, o ängel,
i försonarens hand? -
Men intet du svarar.
Evigt stumma
äro de budskap
som själen besöka
i häktets natt.
Blott ur symbolers
dunkla spegel
de gåtlikt predika
den eviga viljan.
Ty frågar jag fåfängt
den bleka kvällen;
där ung och glad
med Fosfors fackla
i guldröd hand
bland klingande lärkor
han leende svävar
i den rosiga charen.
Erik Johan Stagnelius,
född 1793-död 1823,
Svensk Poet.
Kommentarer på dikten
|
