Diktens namn: splittrad kärlek Författare: Maria Andersson
Mitt hjärta svider!
Min själ lider!
Fäller mot min kalla kind brustna tårar!
Liksom genom ryggraden vandrar de kalla kårar!
När du lämnat mitt kärleksland!
Och jag aldrig mer får känna närheten av din varma hand!
Som alltid brukade röra vid mina läppar!
Blott varje gång jag blundar finns du i min närhet!
Som värmer upp ett hav av glädjens kärlek!
Ty nur har du lämnat min själ till ditt svek!
Något som inom mej och utanpå mej gör mej blek!
Blek av mina skurna sår längs handleden!
Svetten som rinner från mitt ansikte av den sorgsna vreden!
För mitt hjärta svider
Ty ochså min själ lider!
Har släppt kärlekens vingar!
Nu bara sorg mej bringar!
För du har lagt mej i skuggan av din sol!
Som alltid värmde av kärlekens heta lågor!
Som ömt fann mej i känslornas böljande vågor!
Nu är du för mej som en vind , som blåser med i havets viskningar!
Liksom i mitt hjärta du lämnat rispningar!
För mitt hjärta svider!
Min själ lider!
Gråter brustna tårar!
När blott minnen jag av dej har målar!
Kommentarer på dikten
| 
