Diktens namn: Icke av tid och rum Författare: Erik Johan Stagnelius
Icke av tid och rum
Icke av tid och rum de levande andarne fängslas;
lyda blott kärlekens lag. - Drömmen mig detta har lärt.
Ty då vid månens sken i den tysta förlamande dvalans
armar min trttade kropp sjunkit, och Fantasos barn,
dunkelbevingade gossar, i dans omflögo mitt läger,
själen, bevingad och fri, mäktigt ur fängelset bröt,
bredde sig älskande ut, så vitt som ekvator och poler
i sin mystiska krets famna den andlösa rymd;
mängde sig djärvt i änglarnas chor och med lekande händer
kärlekens rosenband mellan eonerna knöt. -
Adam med Eva firade då i skuggan av Edens
palmer sin brudnatt än; Psyche, ur bojorna löst,
sökte och fann sitt hjärtats idol, den himmelska Amor,
och försoningens stund slog i de evigas sal.
Åter jag var i min älskade däld, min älskade hydda,
och i ett glättigt Nu byttes mitt heliga Förr.
Likt fullmånens, min bild från källans spegel tillbaka
då i sin urglans log, stilla och broderligt huld,
medan kring lockarnas fladrande guld den himmelska fridens
genier, ljusets släkt, bundo av liljor en krans.
Stjärnan som länge av moln var betäckt framtindrade åter.
Smyckad av rosor och myrt under syrenernas valv
glänste mitt jordlivs drömda objekt, den älskade tärnan;
ömt hon mig räckte sin hand, prydd av förlovningens ring.
Öppen var templets port. Altaret av blommor bekransat.
Klädde till kärlekens fest, änglar i mänskogestalt
stodo omkring oss, en väntande här. Ren klockorna sjöngo
och till den älskade så talte min bävande röst:
"Kommen, o dyrkade vän, är den festliga stunden. O ilom
att i den eviges hus svärja ett evigt förbund!" -
Teg. Då öppnades skyn och en mö, vitslöjad, ur molnet
sänktes, Amanda lik, icke Amanda likväl.
Stjärnor beprydde dess flygande hår, dess rodnande gördel.
Stolt serafinnan mot mig sträckte sin heliga famn.
Och vi funnos bland mänskorna mer. Som fordom med
kämpen
Olger till himmelens sal, flög hon med skalden till Gud.
Erik Johan Stagnelius,
född 1793-död 1823,
Svensk Poet.
Kommentarer på dikten
|
