Diktens namn: N:o 7 Som synes vara en Elegie, skrifven vid Ulla Winblads säng, sent om Aftonen. Författare: Carl Michael Bellman
N:o 7
FREDMANS EPISTEL
Som synes vara en Elegie, skrifven vid Ulla Winblads säng, sent om Aftonen.
Fram med Bas-Fiolen, knäpp och skrufva,
[V:ello.] - - - - Skjut skrufven in;
Pip och kuttra som en turturdufva
[V:ello.] - - - - för makan sin;
Släng din Peruk och bulta din Hjessa,
Blif ej svartsjuk, blödig och rädd;
Låt mina ögon tårar prässa
Uppå Ulla Winblads bädd.
* * *
Fader Berg gutår, mitt bröst mig klämmer,
[V:ello.] - - - - Mitt hjerta känn,
Hur det klappar vid hvar Ton du stämmer,
[V:ello.] - - - - Och svider sen,
När jag ser dig så tänk att jag finner
Kyla, svalka, ro i mitt bröst,
Ty med ditt glas du mig påminner
At mot kärlek finnes tröst.
* * *
Men mitt öga ser som i en dimma
[V:ello.] - - - - Just Fröjas graf;
En Paulun kring hvilken Lampor glimma.
[V:ello.] - - - - Drag skorna af;
Helga det rum, där skönheten kastar
Sina liljor döden till rof.
Du min Vestal til målet hastar,
Och min själ är i behof.
* * *
Si den hvita barmen hur han flämtar,
[V:ello.] - - - - Knäpp lite grand.
Si hur hon sin Myrten-krona hämtar
[V:ello.] - - - - Utaf min hand.
Si hännes ögon trotsa just döden
Med sin klarhet, styrka och färg.
Hör hännes sång om Jungfrurs öden;
Hör du, hör du Fader Berg?
* * *
Si nu kött och blod i skönsta prydnad
[V:ello.] - - - - Förklara sig.
Mina känslor från förnuftets lydnad
[V:ello.] - - - - Nu draga mig,
Draga mig dit, just dit där du ligger.
Än får du ej lida utaf;
Nu skal du dö min Nymph! - Jag tigger.
Qvickna åter i din graf.
Carl Michael Bellman, Svensk nationalskald, (1740-1795)
Kommentarer på dikten
|
