Det är få som ser världen ur mitt perspektiv.
Vad jag hoppas på mest är ett meningsfullt liv.
Jag är singales och adopterad.
En vit man i en brun kropp.
Ja, du kan kalla mig kamouflerad.
Jag passar inte in här eller där.
För mig är det en underlig värld.
För vissa blir jag aldrig svensk nog.
Fast jag beter mig väldigt svenskt på en krog.
Hur många utlänningar ser ni sjunga Bon Jovi låtar i baren.
Bara en, den där lille bruna karlen.
Han verkar så fin och snäll.
Men tittar han på en svensk tjej så får han smäll.
Kvittar hur jag pratar och ler.
Det är ändå mitt skinn ni ser.
För varför förstöra en inarbetad bild?
Den där han äter då inte sin curry mild.
Men det är det jag gör och jag varken slåss eller förstör.
Mina smaklökar är som dina.
Tråkiga, oanvända, känsliga och omgivna av florsköljda tänder så fina.
I utlandet, då jag säger “I am from Sweden“.
Tror dem att jag är helt mentalt söndervriden.
Nej jag passar inte normen.
Är inte kroppsligen stöpt i den skandinaviska blond blå formen.
Men jag älskar Sverige ändå.
Fastän folk har svårt att förstå.
Hur en så brun och liten.
Anser sig passa in bland den nordeuropeiska eliten.
För jag vet så mycket mer än dig.
Jag vet hur du tänker.
Och jag märker hur du ser på mig
Jag är du, men du är inte jag.
Vi spelar för samma land.
Men inte i samma lag.
Det som skiljer oss åt är två millimeter hud.
Och så ska det vara.
För så skapade oss Gud.
Hon gav oss även förstånd.
Vilket vi allt mindre använder.
Vi bryr oss lite om vad som händer.
I andra länder.
Det är dem och vi.
Där är konflikten för mig inuti.
Säger inte att jag har mer vett.
Men jag är dem och vi i ett.
