Jag öppnar när de hotar att sparka in dörren.

Järnet är kallt

och skaver mot mitt skinn.

Men jag vet att mina armar är flera

än deras ögon kan se.

De pekar på blodet.

Det blanka köttet i deras rädda ögon.

Tommie. Tommie. Tommie.

Bara deras läppar rör sig.

Ni kan inte hålla mig.

Dessa lås och väggar

är byggda för att kvävas.

Min dans ska mala era ben till stoft.

Dimman sveper in från fälten.

Som ett svalkande täcke

kring mina axlar där jag går.

Jag stannar till vid diket

där nässlorna blommar och hammaren ligger kvar.

Bäst att ta med den tillbaka in.

 Skriv ut dikten    Kommentera dikten